Jul

Herman Lindqvist

Då den ene myser ryser den andre

MOT JULETID tändas alla ljusen i Sveriges avlånga land. I varje hem, på varje arbetsplats, i kafferum och matsalar, i affärer, ja överallt där det rör sig svenska människor, tänder man ljus.
Ljus är mysiga. Tycker vi. Dämpad belysning är mysigt. Är vi övertygade om.Vi släcker taklampor. I synnerhet lysrör. Vi tänder våra ljus och ber gäster komma in. Gäster från utlandet också. De ryggar tillbaka. Om de inte är nordbor förstås. Nordbor myser i mysljuset. Annan utlänning kanske ryser. Av fasa. För tända, levande ljus har man i de flesta
andra länder bara i religiösa sammanhang, i synnerhet vid begravningar. Så när utlänningen kommer in i det dämpade svenska hemmet, ser de många ljusen tända i de mörklagda rummen, tror han det har hänt en fruktansvärd katastrof. Eller han kanske är praktiskt inriktad, som min gode vän i Japan som kom in första gången i vårt mysljus och spontant utbrast: ”Har säkringen gått?”

Vår nordiska vana att dra in oss i mörkret, bligande på vår varma ljuskälla, den kommer naturligtvis från vår tid i grottor och mörka kojor, då vi satt och glodde på glöden och svor över våra ännu tidigare förfäder som fick den befängda idén att paddla upp till iskanten vid Nordpolen och grunda länder och riken istället för att slå sig ner på varma breddgrader.
Numera har vi det bättre än i kalla grottor och dragiga torp. Nu sitter vi i strumplästen i våra eluppvärmda kåkar och gonar oss i värmen. Detta med strumplästen är, förutom de flammande ljusen, den andra stora exotiska vanan, som utlänningar åker hem och berättar om. Närma dig en svensk farstu och du ser ett sortiment dojor uppställda. Ju fler som bor i huset, desto fler dojor för allehanda bruk. De flesta oborstade. Så ser det inte ut i andra länder. Så när en fint uppklädd sydlänning (de är nästan alltid fint uppklädda) kommer hem till svensken och uppmanas att ta av sig i strumplästen ”för att det är mysigare så” tycker sydlänningen inte alls det. För honom är det, om inte ett slag under bältet, så i alla fall en spark på smalbenen. För han tar aldrig av sig skorna inomhus. Många sydlänningar är STOLTA över sina fina, ofta handsydda, blankputsade skor. Att tvinga en sådan person att ta av sig skorna är som en degradering, ungefär som att rycka epåletterna av en hög officer. Han sitter där i
strumplästen, uppklädd i sin fina kostym och slips i din myssoffa, vid dina tända ljus och känner sig allt annat än mysig. Så där är det. Här försöker man göra det trevligt och fint för att utländska gäster ska bli nöjda och de bara missförstår allting. Precis som med julmaten.

Vi vill bjuda på så ”äkta” julmat som möjligt. Vi tar fram stora bunkar, helst i keramik, vi vräker upp sillsallad, hemgjord korv och leverpastej och vi lovar i förväg att gästen ska få äta det bästa vi har. Om detta är första gången för utlänningen blir han inte alls imponerad. Skinka och korv är inte festmat för någon utanför norden. Risgrynsgröt är en kulinarisk katastrof, i synnerhet som efterrätt. Vi tycker det är fint med rustikt, vi tycker det är ”äkta” och ”rakt och rejält”. Fast för de flesta européer utanför Norden innebär ”finmat” inte att försöka se ut som ett levande museirum på Skansen. Tvärtom.

Festmat i Frankrike och hela Sydeuropa ser ut som något i prinsessornas kokbok. Konstfärdig mat med såser och krusiduller. Man lägger ned stor möda på dekorationerna, använder fjädrar och fågelhuvuden som förskräckta tittar fram ur aladåberna. Det är fint det, tycker fransmannen. Så där är det. Det blir fel fast det var rätt tänkt. Ska man då aldrig få bjuda till och göra fint? Självklart ska man ALLTID göra så. För om man är klok läser man på innan man reser bort, förbereder sig och då blir man inte överraskad när man blir bjuden på landets specialiteter.
Fårögon till exempel, som jag fick en gång i Amman. Det vara bara blunda och svälja. För den jordanska familjen stod och tittade förväntansfullt på mig, för att se hur jag njöt. Det var för mig som för min franske vän då han skulle äta surströmming första gången. Det var bara att blunda och tänka på fosterlandet
– och ibland då man svalt ner det man trodde var förfärligt märkte man att det var riktigt gott. Som kall kalvhjärna jag fick en gång till frukost på ett flygplan i Vietnam. Det var kanongott. Men det gällde att man vågade svälja först. Det är klart, för sådana här mer avancerade kulinariska experiment hjälper det naturligtvis om belysningen är dämpad. Då är man tacksam för mysljus. Tänd några till. Det ÄR fint.