Herman Lindqvist

Låt maran ha sin gång

Det finns en period varje år då man är farligt nära att bli reformerad till oigenkännlighet. Det brukar vara dygnen närmast nyårsnatten. Ni vet den gamla visan, nytt år, nytt liv.

Det är vi den tidpunkten som min nätta japanska badrumsvåg brukar knacka till och stanna. Den kommer inte högre – nästa steg är sumobrottarklass och då krävs lyftkran eller liknande. Det är ungefär då, det måste jag erkänna, som även jag kan ryckas med av allehanda lättköpta frälsningsläror i veckopressen. Alla dessa goda råd och hurtiga uppslag. Det ska bara ta någon vecka – och allt blir annorlunda, försäkrar alla. Den här gången räddades jag i absolut sista minuten, så nära har det aldrig varit förut.

Säkert välmenande närstående hade gett mig plaggen som behövdes för att sätta igång att motionera. Personligen har jag ingenting emot motion. Jag brukar gå minst sex gånger i veckan ned till brevlådan, nere vid grinden. Jag tar posten, den brukar vara tung, samt går hela vägen tillbaka. Ibland händer det att brevbäraren är försenad, det är då jag tvingas gå två gånger samma dag.

Jag följer alltid rådet att gå i trappor och strunta i hissen. Sålunda går jag alltid upp till mitt arbetsrum på övervåningen. Det finns ingen hiss. Ofta tvingas jag ända ner i källaren för att hämta någon bok som förvaras där. Så går jag upp med den. Om man lägger ihop allt det här så får man många hundra meter motion om dagen. Minst. Så nog hänger man med.

Kring nyår varje år brukar familjerådet sätta igång och förklara vad som är bäst för en annan. Den här gången var vinkarna mycket grova. Det ena paketet efter det andra innehöll allt som behövs för den glade motionsjoggaren, komplett med olidlig bok av store joggarprofeten.

I Asien, där ju ändå majoriteten av jordens befolkning bor, där såg man annorlunda på allt detta. Min indiske vän, som jag regelbundet sökte upp i Calcutta, brukade för varje gång vi sågs utropa med allt större förtjusning: You have improved! Du har förbättrat dig, skulle det betyda.

Självklart myste man belåtet. Vem vill inte bli bättre och bättre. Detta fortsatte många gånger tills han en gång då vi möttes, klappade lite lätt på min mage innan han utbrast i sitt vanliga och lite imponerade: You have improved!
Det var så han menade. För honom och många hundra miljoner indier var, av lättförståeliga ekonomiska och andra skäl, min långsamma jäsning en klar förbättring. Ju stadigare på jorden, desto friskare och desto mer framgångsrik var min utstrålning. I Indien.

Hur som helst, där stod jag en dag hemma i Chambourcy, fullt besluten att i alla fall prova hur det skulle kännas att förbättras på europeiskt vis. Jag förberedde mig noga. Meteorologiska observationer visade hyggligt väder. Skorna doftade fortfarande av nytt gummi, byxorna var rena och släta på insidan. Tröjan var blänkande vit och med mitt födelseår tryckt på bröstet. Den framhävde skoningslöst magens alls icke längre särskilt dolda djup.

Jag spanade ut genom fönstret och såg att ingen granne var utom synhåll. Jag drog ett djupt andetag och gav mig ut i världen, beväpnad endast med pannband. Här skulle löpas. Gatan ligger något skymd från vårt hus, så man kan inte se vad som händer där nere då man stängt sin dörr.
Jag kom till grinden och tvekade något. Det stod folk på trottoaren, visserligen med ryggen mot mig, men ändå. Jag sprang ut åt vänster. Där stod fler människor, alla kantade på trottoaren. ”fel håll, fel håll!” ropade någon skämtare.

Jag kutade framåt och började redan känna mig som min barndoms Emil Zatopek såg ut då han malde in på sista varvet i Helsingfors Olympiastadion. Trafiken var avstängd. En polisbil kom med blinkande lampa och då såg jag dem, löparna. Först några stycken, så flera hundra. Det var årets stora maratonlopp! Alla på väg mot mitt håll. Folk hurrade och applåderade. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte springa emot strömmen. Skulle jag springa med dem? Jag stannade.

Då trycktes en saftflaska i min hand från en servicebil som passerade. Där stod jag, omgiven av framrusande motionslöpare och drack deras hälsodryck. Jag drack länge. Till slut hade de flesta passerat. Jag vände då om och sprang på lätta fötter och med kluckande mage hem igen, fast besluten att låta marorna ha sin gång. Utan mig.

Brölande gazeller

”Jag rusade ut. Skrek och gapade. Viftande med händerna samt utstötande allehanda urvrål. Mycket effektivt. Råhjorten försvann mot grannens planteringar.”

Ofta står äventyret alldeles utanför dörren, fast man inte vet om det. I synnerhet om man är i Stockholm, denna stad som i internationell storstadsjämförelse bara är en observationsstation med goda fiskemöjligheter som sticker upp ur vildmarken. Stå i Kaknästornet och ni ser hur skogen trycker på vid stadsportarna, laxarna hoppar i centrum och på nätterna brölar urskogsvrålen över piazzorna. Bara i denna förnäma huvudstad kan man uppleva det som hände en natt då vi lånat bekantas hus i en närförort. Där låg man i ljuvaste sömn och drömde de underbaraste saker, då ens kära plötsligt och handgripligen drog ner en till verkligheten igen.

”Vakna, vakna” viskade hon. ”Det är någon som försöker komma in genom fönstret.”
Vi lyssnade. Utanför i den tidiga gryningstimman hörde man verkligen något slags tungt stönande, flåsande ljud och sedan något som strök mot väggen. Det var mycket tidigt lördag morgon.
”Det låter som ett knivskuret fyllo som stönar” sa jag utan att tänka mig för. ”Säkert någon tonåring som varit i slagsmål.” Hustrun blev alldeles till sig. Vi lyssnade. Jo, det liksom brölade till och det där skrapande, hasande ljudet mot väggen hördes alldeles tydligt. Så stönandet igen. För min inre syn såg jag hur en svårt skadad människa stapplande försökte ta sig fram längs vår husvägg. Det var ingen tvekan längre. Det var kanske en dräpt spion från regementet i närheten som ville överlämna sitt sista budskap? Ja, som ni hör är det ju inget fel på idéerna. Man har ju varit med förr. Min kära låg som en stel pinne, ögonen stora som mörkerseende parabolantenner. ”Äsch”, sa jag käckt. ”Det är nog inget konstigt. Det är säkert bara en ko.” ”Ko!”, sa hon. ”Du är inte klok. Du vet ju ingenting om djur, det finns väl inga kor här! Ute! Vi den här tiden!”

Själv låg hon som hopsmulten med underlaget i sängen. Det var omöjligt att få upp henne. Så jag var väl tvungen att undersöka vad kossan ville. Försiktigt, försiktigt kikade jag ut. Där stod ingen ko. Men ett sprött djur med horn på. Med en tulpan i mun. Han tittade snabbt upp. Kastade med huvudet och tuggade frenetiskt våra goda vänners djupfrysta blomsterlökar som låg gömda i decimetertjock nyfallen snö. Han hade kommit halvvägs genom odlingen redan.

Eftersom detta inte var Out of Africa kunde djuret inte vara en gazell. Den saken var klar: Det såg till och med jag utan glasögon. ”Typisk hjort”, sa jag. För man har ju sett sådana där uppstoppade huvuden på ölkrogarna i Tyskland. Med horn på. ”Rådjur”, sa hon. ”Klantskalle”, tillade hon som om det var någon sorts artbestämning. Nu vaknade jägaren i mig. Det är i alla fall bara 330 generationer sedan de första jägarna kom till Sverige. Det är inte så lång tid med tanke på att det inte omspänner mer än 10 000 år. Ungefär, ge och ta 500 år. Det finns en urman i oss män. I vissa lägen, som då man står öga mot öga mot vilddjuren, sprätter det liksom till i generna.

Men något har hänt genom de 330 generationerna. Jag vill icke döda när det sprätter till i generna. Nej, förökning ligger mer för mig. I värsta fall bevara för evigheten. Så då jag såg vilddjuret där var min, flockens ledares, snabba och manliga order till min kvinna: ”Hämta kameran!” Jag såg hur ljudkänsligt djuret var. Vid minsta rörelse och viskning ryckte han till och slutade mumsa på tulpaner.

Tulpanerna! Tänkte jag plötsligt. Vi måste rädda rabatten. Vad skulle våra vänner säga om vi låtit bockhjortar äta upp de mödosamt planterade dekorationerna.
Jag rusade ut. Skrek och gapade. Viftande med händerna samt utstötande allehanda urvrål. Mycket effektivt. Råhjorten försvann mot grannens planteringar.

Då blixtrade det liksom till. En fotoblixt. Där stod jag i tofflor och t-shirt, utan underrede, vilt viftande i decimeterdjup snö i den tidiga gryningen. Där inne stod min kära och vinkade med kameran. Varpå följde långa och sega förhandlingar. Utpressning skulle jag kalla det. Hon vann.

Politiker, inget att skratta åt

Svensk partipolitik engagerar allt färre, medlemssiffrorna sjunker inom alla partier. Färska undersökningar visar att de allra flesta svenska statsråd inte bara är okända för den stora allmänheten, de får dessutom allt lägre betyg av de väljare som över huvud taget vet vad de gör. De flesta statsråd, som dessutom är riksdagsmän, framstår som bleka doldisar utan utstrålning.

En del kommentatorer ser ett hot mot demokratin i detta svenska ointresse för politik och politiker. Jag tror tvärtom. Jag tror att ointresset är ett sundhetstecken. Sverige mår i stort sett ganska bra. I det ögonblick det dyker upp stora och verkliga motsättningar och problem, i det ögonblicket flammar också intresset för politik och politiker upp.

Man kan ställa sig frågan: Tänk om det är så att våra politiker helt enkelt speglar den svenska väljarkåren? Svenska människor väljer sina politiker för andra meriter än deras underhållningstalanger och för övrigt är det inte bara politikerna som är tråkiga.

Hur många färgstarka, karismatiska, livsglädjebubblande biskopar, företagschefer, landshövdingar, regementschefer, eller varför inte chefredaktörer, finns det i detta land? Personer som bara behöver öppna munnen för att det ska bli tyst i lokalen och publiken under skratt och tårar får insupa spirituella visdomsord, kunskap och stärkande ledarskap? Hur ofta händer det?

Politiker var roligare förr. Det fanns en tid då svenskarna, precis som finländarna eller britterna, skrattade med och inte bara åt sina politiker. På Tage Erlanders tid och Gunnar Strängs tid till exempel. Hur många roliga historier kan du om Göran Persson? Pierre Schori? Lars-Erik Lövdén?

Om finländska politiker finns det massor av historier, som klassikerna om före detta utrikesministern Ahti Karjalaine, som ansågs vara skral i engelska. En gång i Australien skulle han åka i en elegant hotellhiss med konduktör, men kunde inte säga åttonde våningen på engelska. Efter en stunds funderande sa han: ”Seven up, one more”. En annan gång var han på en fin middag och satt bredvid en vacker dam. Han blev genast intresserad och funderade länge på en öppningsreplik. Så han sa: ”I love you!”. Damen tyckte det lät lovande, så hon sa ”I love you too”. Nu blev Karjalainen lätt panikslagen. Han tänkte så att svetten rann i pannan. Så fick han till slut ur sig: ”I love you three”.

Sådana historier berättas inte om dagens politiker. Men om gårdagens. Vi hade en gång en utrikeshandelsminister som hette Gunnar Lange, alla karikatyrtecknares favorit. Han var nämligen lätt avporträtterad med karakteristiskt stor näsa, tjocka läppar, utstående framtänder och kal hjässa. Han ansågs vara en skral talare.

En gång var han på väg till ett stort och viktigt socialdemokratiskt kvinnomöte, där han skulle vara huvudtalare. Darrande inför uppgiften mötte han finansminister Gunnar Sträng, en man som bar både livrem och hängslen och som därför hade allt under kontroll. Lange bad Sträng om råd. Sträng svarade genast: ”Du måste börja med en rolig historia. Gör så här. Du kommer in, säger ingenting utan blickar bara ut över kvinnorna, så säger du: Då jag står här känner jag mig som shejken inför sitt harem som sa: Jag vet vad jag ska göra, men inte var jag ska börja! Sen hör de på vad har att säga, sanna mina ord”, sa Sträng.

Ett utmärkt råd och en bra historia, tyckte Lange. Han skyndade uppmuntrad till sitt kvinnomöte. På något osäkra ben steg han upp i talarstolen. Då han tittade ut över havet av förväntansfulla damer, bleknade han. Men så kom han ihåg Strängs historia. Nästan. För han sa: ” Då jag står här känner jag mig som shejken som stod inför sitt harem och sa: Jag vet var jag ska börja, men inte vad jag ska göra.” Damerna lär ha sett mycket förbryllade ut. Talet gick inte så bra.

Bjuda igen

Det finns mycket exotiskt och intressant i Sverige. Ett av de mest exotiska fenomenen är hur man umgås. De flesta svenskar umgås mycket sällan, man har helt enkelt inte tid. Först måste man göra så mycket annat och då man äntligen har lite tid över vill man verkligen inte förstöra den med en massa främmande hemma.

Det heter så i många svenska hem, främmande, då man kanske menar god vänner eller rent av nära släktingar. Mer främmande än så behöver det inte vara.
Då man uppskjutit sitt eget umgänge för länge uppstår fenomenet att man är tvingad att umgås. Man måste ”bjuda ugen”, som det heter på svenska.
Det är ännu ett av dessa oöversättliga svenska uttryck som utlänningar brottas med. I synnerhet som den som säger att han måste ”bjuda igen” inte har bjudit alls. Detta kan vara svårt att förklara i en hast för den som kommer från en annan världsdel.

Det finns många liknande uttryck, så fulla av mening för oss, men totalt obegripliga för en nyanländ man från exempelvis Burkina Faso: ”Vi kan gå hem till mig, men jag har inget hemma” Eller ”Va! Klockan är halv sju och du har inte köpt ut!” Man måste ha bott en tid i svensk kultur för att förstå dramatiken som ligger dold i dessa till synes banala meningar.

Men det är alltså då en svensk uppskjutit sitt umgänge i det längsta som man kan höra repliker av denna typ i svenska bostäder: ”Jäklar, vi måste ta hem Pelle och Gullan … Sixten och Märta också … Och de där Brakefjälls! Nu går det inte längre.”

En svensk förstår då att familjen blivit bjuden ett antal gånger till dessa personer och nu måste man bjuda igen. För det värsta en svensk vet , näst efter delad semesterstuga med en nära släkting, är att stå i skuld till någon, att inte ha gjort rätt för sig.

I andra länder kan människor träffas bara för att umgås, själva samvaron är huvudsaken. De verkar sitta där och ha trevligt. Samtalet flyter lätt och roligt, alla skrattar.

Vi svenskar gör inte så. Vi skruvar oss lite generat. Vi harklar oss. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga och vi sitter andäktigt lyssnande till de där Brakefjälls parkeringsproblem som om varje ord innehöll någon djupare mening och inte alls är pladder för att fylla tystnaden. Eller Sixtens ryggproblem. Allting bara bekräftar den gamla sanningen att somliga verkar aldrig må bra om de inte mår lite dåligt.

I tystnaden mellan två inlägg hör man hur chipsen tuggas och någons mage kurrar. De enda som verkar ha kul är de som står och blåser rök på varandra på balkongen.
Stelheten kan skyllas på att det bara är när man tvångsumgås som man har skorna på sig i svenska hem. Man sitter där med inspärrade tår och känner sig exakt så klumpig som man är.

Vi måste äta när vi umgås. Själva meningen med en tillställning på kvällen är att man ska få något att äta och dricka. Detta tackar man för efteråt. Omständligt och mångordigt, som om det var därför man kommit. För att få sig en bit mat gratis, inte för att umgås. Det andra kan man tacka för om man vill. Visserligen är det några generationer sedan fattigsverige försvann bakom flyttlass till industrisamhället. Men djupt inom oss alla finns fortfarande känslan kvar att det är något märkligt att bli bjuden på mat. Man tackar. Man tackar varje gång man får en ny rätt och man tackar efter maten. Och man tackar ännu en gång nästa gång man möts.

Det går alltså lite trögt med själva umgänget i början. Men plötsligt händer något. Det brukar ske ungefär vid andra påfyllningen i glasen. Stämningen stiger.
Det är samma förvandlingsnummer varje gång. De där människorna som man tvingats ”umgås” med verkar plötsligt riktigt trevliga. I de varma stearinljusens sken blir alla ansikten vackra och intressanta, ögonen lyser. Alla tillsammans är ju ena rikitga fynd. Att man inte märkt det förut. Alla rör sig behagligt, varje gest, varje huvudvridning ingår som en väl inövad balett med snabba scenbyten.

Där ute på gatan masar sig den trista vardagen vidare. Antagligen. Vad vet vi. Världen utanför finns inte längre. Bara detta rum med dess ljus och de immande glasen. Ett rum fyllt av värme, välvilja, total generositet mot allt och alla. Nu när måltiden går mot sitt slut har man inte bara lust att ta alla i famn. Man gör det också.
Nu kommer brytpunkten.

Är detta en fransk middag går man hem då maten är slut och kaffet är drucket. Klockan är omkring midnatt. Man är på gott humör och tycker hela hemvägen att det var en trevlig afton. I Sverige grips vi i detta ögonblick av svår separationsångest. Ingen vill gå hem. Fram kommer klirrande flaskor. Ner sjunker man i soffor och fåtöljer. In somnar mången så småningom. Och efteråt, då man fått stryka minst en dag i almanackan, svär man att nu får det jäklar anamma ta lång tid innan det bjuds igen. Fast ibland är det kul hela kvällen. Det lilla man minns glömmer man aldrig.

Herman Lindqvist

Vad gör ni med hösten, kamrater?

VAD GÖR NI egentligen med hösten, kamrater? För de flesta svenskar är hösten något djupt sorgligt, det definitiva slutet på den enda tid då man fått leva ordentligt – sommaren.

All tid fram till sommaren är som ett slags livsuppehållande verksamhet i väntan på det riktiga livet, det som levs dessa högst tre må­nader på sommaren. För en utlänning från andra sidan jorden är detta så tydligt. Han kan komma till Sverige för första gången i juli och bli blixtförälskad i alltihop. Han åter­kommer en vecka i november och undrar då inte bara vart Sverige har tagit vägen utan i synnerhet vart alla dessa trevliga människor försvunnit. För det är inte bara ett helt annat land han nu kommit till, det är också ett helt annat folk som bor där.

Vad den uppskakade utlänningen inte in­ser är att denne höstsvensk egentligen är den rätte svensken, den normale. Det är under den mörka årstiden som det skandinaviska, lutheranska lynnet kommer till sin fulla rätt, det är då den svenska nationalkaraktären blommar ut, tystnaden, butterheten och framför allt, det stora allvaret.
Vi svenskar trivs med hösten, för på något märkligt sätt är det så i Sverige att man trivs mycket bättre i skuggan av den stora katastro­fen än i väntan på den stora karnevalen. I Sverige är det fullkomligt normalt och självklart att massmedierna dagligen bom­barderar folket med den ena katastrofrap­porten efter den andra. Varje nyhetssänd­ning har minst ett par inslag som inleds med ”allt fler människor hotas av …” och så kom­mer någon ny upptäckt som någon sadistisk forskare kommit fram till efter att ha matat laboratorieråttor dygnet runt i tre månader med till exempel gelehallon. Folket suckar, tar en kaka till och bläddrar i tidningar som avslöjar andra larm, och hot, och katastrofer, man suckar och bläddrar vidare, för allt detta berör ändå inte oss, inte dig och inte mig. På kvällen får man se samma larm i TV fast då i bild. Och ve den kommentator i pres­sen som vill verka seriös och som i sin spalt fått med att han är emot de vita i Sydafrika, mot barnmisshandel och drogmissbruk, mot Contras i Nicaragua och mot nolltaxerare och upprustning, men glömt KÄRNKRAF­TEN. Han får sina becquereller varma och glömmer rodnande efter detta aldrig att han måste ta med allting på en gång, som i en trosbekännelse. Detta är bombardemang av VIKTIGA och ALLVARLIGA och ödesmättade kom­mentarer pågår hela tiden utan paus i alla program, förmiddag, eftermiddag, kväll och sena nätter och sen nästa morgon igen så de stackars nyhetskonsumenterna hinner aldrig hämta andan, smälta och reflektera.

Larmen blir som en självklarhet, oundvik­lig ljudkuliss, lika oundviklig som hösten är över oss och påminner om livets slut. Sålun­da uppfostrad och kulturformad reste jag ut i världen och fann att allting kan ses på olika sätt, beroende på var man är och vem som tittar. Detta gäller för hösten också. Då hösten är död och slut för svensken är exakt samma höst galapremiär, pånyttfö­delse, rivstart och förhoppning om ett nytt och härligt liv i Frankrike. Rentrée heter det och betyder ungefär komma igen, åter­komst – börja om igen. Och det är precis vad fransmännen gör varenda höst. Det är inte bara skolorna som drar igång med pukor och trumpeter och börjar en ny termin – hela samhället, alla har rentrée. Varje politiker med självaktning ser till att han håller en fest eller en presskonferens el­ler ett särskilt viktigt tal just nu, så att alla tid­ningar är där och läsarna kan se att just han har gjort rentrée. Bokförlag, teatrar, affärer, företag, restauranger, radio och Tv, alla har rentrée och stor galapremiär efter den långa semestermånaden augusti. Visst blir träden allt gulare här också, visst blir det mörkare på morgonen, det kan nästan vara frost på marken i september och kastanjerna faller med dova dunsar på de parkerade bilarna i alléerna där de tillbring­at dygnsvilan, som det så vackert heter på svenska. Här rusar folket fram på hösten i ett slags glad förväntan och entusiasm, härligt, hösten är här, nu gör vi alla rentrée. Så kan man också göra med hösten. Gör något av hösten kamrater!

UR HERMAN LINDQVISTS BOK GALLFEBER

Herman Lindqvist

Blott Sverige påtår har

VET DU VAD DET ÄR för vätska som får hjulen att snurra i Sverige? Det är inte alls olja eller bensin. Det är naturligtvis kaffe. Utan kaffe skulle inte mycket hända i Sveriges land. Hjulen skulle stanna på fabrikerna, inte många sammanträden skulle hållas, regeringen skulle falla i sömn i kanslihuset. Rörelsen skulle stanna, patienter förtvivlat trycka på sina knappar på sjukhusen, morgontidningarna bli försenade, Svenska kyrkan avfolkas och tusentals människor som nu känner varandra och har trevligt skulle aldrig ha träffats. Kaffe är den vätska som flyter i organisationssveriges ådror. Mer i Sverige än i något annat land, faktiskt.

Visst dricks det kaffe överallt. Miljontals människor sitter i varje givet ögonblick någonstans på jorden och dricker kaffe. Även om inte du skulle kalla det kaffe. På TV ser vi ofta hur amerikanska poliser ideligen fyller sina muggar ur automater på polisstationerna. Du ska vara glad att du inte behöver smutta på den vätskan. Det är oftast något som amerikanerna själva kallar för ”brunaktig vätska med vitämne i”, det är för att inte bli stämda inför någon konsumentdomstol för falsk varudeklaration. Hade leverantören skrivit kaffe med grädde på automaten hade han säkert blivit dömd till skadestånd på 700 miljoner. Vätskan är odrickbar.

Här ute i Europa, här dricks det kaffe på caféerna. Det första caféet i Paris öppnades redan i mitten på 1600-talet. Visst är det fina lokaler. Visst är kyparna snabba och eleganta. Visst kan man se intressanta vyer från sitt bord. Visst kan man beställa både konjak och champagne till kaffet, om man nu vill ha det. Men de har ingen påtår. De har aldrig hört talas om påtår. Och om man beställer kaffe efter en god måltid i Paris, Madrid eller Rom, så får man något som på kristallklar svenska skulle beskrivas som en ”fyra” av en stark brun vätska.
Är man van vid stora koppar som aldrig tar slut känns det lite snopet. Längre österut i medelhavet är kaffe ofta så starkt att man kan ställa skeden i kaffet. I det kaffet kan man inte doppa bullar heller. Då man tar upp bullen är den täckt med finmalet pulver som ser ut ungefär som fin, svart sand. För här kommer nummer två av det de inte har söder om Köpenhamn. De har inget dopp till kaffet.
Egendomlighet nummer tre är att det är omöjligt att hitta en sockerbit söder om Pyrenéerna. I stora delar av medelhavsområdet hör man istället det stilla rasslet från små sockerpåsar, man skakar påsen så att sockret samlas i botten, så river man av den och häller i. För den som är van att dricka på bit blir det knepigt. Likaså för kalorijägarna. Hur mycket pulver motsvarar en bit?

Då och då kommer larmrapporter om kaffet. Det är bara att strunta i. Om man ligger lågt och gör som man brukar, kommer det alltid en ny rapport som visar att det som förr var farligt i själva verket är ytterst hälsosamt. Självklart har MYNDIGHETEN försökt blanda sig i även kaffedrickandet. Man har vid upprepade tillfällen försökt stoppa allt kaffe i Sverige. Till exempel 1794, då det blev förbjudet att dricka kaffe, fina viner och likörer. Man skulle spara pengar, importen var dyr. Folkets vrede blev otrolig. Likörer och vin kunde man avstå ifrån, men KAFFET! Priserna fördubblades över en natt och det öppnades hemliga kaffeklubbar, ungefär som underjordiska spelhålor, eller lönnkrogar i länder med spritförbud, där folk smuttar på de förbjudna dryckerna i största hemlighet. Polisen gjorde beslag hemma hos borgarna i städerna. Men förbudet närmade människorna till varandra, det cementerade motståndet mot regeringen ytterligare och för tjänstefolket var det goda tider. Förr fick pigorna bara dricka kaffe på sumpen i köket.

Nu var man rädd att de skulle skvallra till polisen, så köksan fick en kopp ”godt” och behöll sin hemlighet om herrskapsfamiljens förbjudna kaffelager. Kanske är det arvet från denna konspiratoriska tid kring kaffet som finns kvar i den speciella stämning som omedelbart sprider sig kring ett riktigt svenskt kaffebord. Sådana har man inte i något annat land. Privilegierade och folk som man gör undantag för har det alltid funnits. På Stockholms slott fortsatte hovet att dricka kaffe, fast diskret bakom stängda dörrar. Många lyckades få dispens av hälsoskäl. Till exempel skalden Leopold som fick sina bönor direkt från av regeringschefen Reuterholm som på detta sätt ville slå vakt om fortsatt
poetisk inspiration för skalden. Med undantag för kärva krigsår har man sedan dess inte vågat röra kaffedrickandet. Då skulle nog svenska folket resa sig som en man. Där går nog smärtgränsen för svenskens tålamod och hörsamhet. Vi dricker också mer kaffe per hushåll än något annat land på jorden. Detta har lett till det för svenska människor ovanliga resultatet att kaffe faktiskt är billigt i Sverige jämfört med de flesta andra länder på jorden. Ett paket på snabbköpet kostar hälften av vad det gör i Paris. Där ser ni att ALLT inte är dyrast i Sverige. Ta en påtår till!

UR CARAMBA! SÄGER DE ALDRIG

Herman Lindqvist

Djup interview

Telefonen ringde hos Författaren. Det var från radioprogrammet ”Femöverett”.
– Vår programledare Pelle Stövling vill gärna att du kommer och pratar om din nya bok imorgon i ”Femöverett”.
Författaren, som inte var särskilt verbal och därför författare, var både lockad och skrämd av att vara med. Ulf Elving var först, bäst och stilskapande för denna typ av program.
Hans sändes i riksradion och hette ”Efter tre”. Snart hördes bleka Elfvingkopior i alla kanaler över hela landet. Författaren
tvekade. Telefonrösten gav sig inte:
– Din bok handlar ju om en misshandlad pojke från en liten by i Medelpad drabbad av arbetslöshet, där sågen brinner upp, föräldrarna tar livet av varandra med dynamit, systern våldtas och pojken själv flyr till Indien, där han blir religiös samt lärare vid en yrkesskola för snowboardtillverkning i Himalaya. Pelle tycker det här låter jättespännande. Det är viktigt att du är med.
– Hur länge får vi talas vid då? Undrade Författaren
– En hel halvtimme. Inga intervjuer är så grundliga som ”Djupinterviewn”. Den smickrade och hedrade Författaren
infinner sig i studion. Pelle Stövling har Författarens bok framför sig. Han skummar texten på baksidan. Han far med handen genom håret. Han dricker ur en Ramlösa. Han ler uppmuntrande och lite spänt mot Författaren.
– Var beredd, nu kör vi, säger Stövling. Musiken tonas ned. Stövling ger ett tecken med handen. BÄNG BONG BING ekar det i lurarna, en melodisnutt och en röst som säger:
– Pelle Stövling i ”Femöverett” med DJUPINTERVIEWN, möt vår tids aktuella män och kvinnor, varje tisdag ”Femöverett” samtalet på djupet! BOOOOONG. Musiken tar slut.
– Hej! Här är Pelle Stövling som säger välkommen till lyssnarna och till författaren av den skakande och spännande boken ”Byn brinner”. Välkommen ska du vara. Du och jag ska ha en liten pratstund, men först lite trafikinformation.
– BRÄNG BRÄNG BRÄNG-trafikinformation! Ropar en kvinnostämma. Tre kor har kommit lös på riksvägen utanför samhället…

– BRONG BRÄNG BRONG. Här är Pelle Stövling med Djupinterviewn. Jag samtalar med Författaren som utkommit med den brinnande boken ”Byn som brann”, förlåt boken ”Byn i brunnen”.
– ”Byn brinner”, rättar Författaren.
– Just det, ”Byn brinner”, vilken spännande bok! Hur kom du på idén att bli snowboardlärare i Himalaya? Häftigt!
Författaren börjar:
– Alltså. Jag har aldrig… Boken handlar egentligen om byn i Medelpad, där jag själv… Stövling håller upp handen. Ett ögonblick:
– BRONG BRÄNG BRONG … Detta är ”Femöverett”, Sveriges gladaste RADIO, klockan är kvart över ett, nu NYHETER. Stövling rycker av sig lurarna.
– Fan vad kul det här är. Din bok låter ju jättekul. Han läser slutet på texten av baksidan, övergår till texten på bokomslagets insida.
– Pass på! BRONG BRÄNG BRONG …
Detta är ”Femöverett”, Pelle Stövling, jag sitter och pratar med Författaren om hans aktuella bok ”Brännande by”, som kommer ut den här veckan, en i sanning brinnande bok.
Vi ska prata mera, men först lite musik! Stövling tar av sig lurarna.
– Skönt med lite paus då och då. Han dricker Ramlösa och rusar ut ur studion. Författaren sitter ensam kvar med hörlurarna på och hör Äh Baby Baby. Den pågår mycket länge. Plötsligt är Stövling tillbaka. Lurarna på. Musiken nedtonad: BRONG BRÄNG BRONG.
– Ni lyssnar till Sveriges gladaste RADIO, Pelle Stövling och ”Femöverett”. Jag är glad att vara tillbaka och glad att möta Författaren till veckans bok ”Byar som brinner”.

Du berättade att du var lärare i snowboard i Himalaya – kan det vara lösningen på arbetslösheten i Medelpad? Hör du, det är en sak jag alltid har undrat över, varför skriver man en sådan här bok? Hur går det till?
– Jag tror inte att jag … börjar Författaren. Stövling ger tecken med handen.
– Ett ögonblick! Dags för Jane Baxter med
Do it yäh yäh yäh BABY! Yäh yäh BABY, sjunger Jane Baxter. Det tar aldrig slut. Musiken tonas äntligen ner, Stövling håller upp en tumme mot Författaren och blinkar:
– AAAAAKTUELLLLA människor möter ni varje tisdag i ”Femöverett” med Pelle Stövling, nästa tisdag möt talmannen Birger Berg – som tappade rösten och fick leda debatten med skyltar som han höll upp. Hör honom berätta sin hemska upplevelse … bara i ”Femöverett”. Och till dig Författaren säger jag tack för att du kom och berättade för oss, tack för
att du skrivit din bok och tack för att du finns.

Lycka till i Himalaya! Välkommen åter! Författaren leds ut i förrummet, en fotoblixt flammar och förevigar detta möte mellan Författaren och Stövling. Så sitter han i en taxi, beställd av redaktionen.

BRONG BRÄNG BRONG dånar det över taxins bilradio … Här är Pelle Stövling och ”Femöverett” … Mer hinner inte taxichauffören uppfatta innan passageraren i baksätet plötsligt blir som tokig. Han vrålar, han tar struptag på chauffören. Han tar av sig skon och börjar banka på radion. Till slut rusar han ylande ut på gatan, där han försvann i folkvimlet.

UR MED EN GNUTTA FAX